2005-06-13

Annaklara på äventyr i bilbranschen

kl 12.00:
Annaklara tar bussen från Roma till Visby.

kl 12.20: Annaklara är frammte i Visby och påbörjar en timmes vandring för att nå bilförsäljarens lumpbod. Under denna vandring förstår Annaklara fördelarna med att äga bil. Hon passerar den fina bilförsäljaren som säljer fina nya bilar som Annaklara aldrig skulle ha råd att ens drömma om. Annaklara funderar kort på riktigheten i att lägga ut 4000 spänn på att köpa ett skruttigt vrak. Slår dock bort tanken och fortsätter i riktning mot lumpboden.

kl 13.20
Efter ett antal skyfall når Annaklara ovan nämnda lumpbod och möts av orgier i fula vaser, onödiga köksprylar från 60-talet och gamla serietidningar. Lumphandlaren tar glatt emot och visar henne fram till en röd volvo från 1984. Bilen är inte hans, visar det sig. Den tillhör hans kollega, en alkoholiserad gubbe som just nu är inne i alkoholens okontaktbara dimma. Lumphandlaren muttrar fram långa bittra haranger om att alkoholism visst inte är någon sjukdom och att kollegan borde kunna ta ansvar för sitt eget liv. Han förklarar att alkis-gubben är skyldig honom pengar, och det är därför han hjälper till att sälja bilen.

kl. 13.35
Annaklara tar en provtur i det röda fordon som hon hoppas ska kunna skänka henne frihet resten av sommaren. Jodå, det mesta verkar funka. Elhissarna till ena fönsterrutan och vindrutetorkarna i bak verkar ha dött, men det kan man väl leva med för 4000 kr. Hon stannar bilen utanför flygmuseet för att kolla att ljuslyktorna fungerar. Problem uppstår. Bilen vägrar att starta igen. Totaldöd. Ju mer hon vrider på tändningsnyckeln desto svagare reaktion från bilen. När Annaklara böjer sig och tittar under bilen upptäcker hon en stor pöl och något som droppar. Nervositeten stiger. Är detta verkligen den bil som ska rädda Annaklaras sommar? Eller kommer den att hålla en dag och aldrig gå att sälja? Kommer lumphandlaren att tro att hon misshandlat bilen nu när den inte startar? Annaklara ringer upp lumphandlaren som kommer till undsättning. Då startar bilen förstås snällt igen. Den kanske bara saknade lumphandlarens sällskap?

kl. 14.00
Tillbaka vid lumpboden bestämmer sig Annaklara, efter visst hintande från lumphandlaren om att priset nog var förhandlingsbart, för att bilen är värd 3000 kr. Lumphandlaren tar till sig detta och hoppas på att kumpanen snart ska vakna upp ur alkoholruset och godkänna köpet. Lumphandlaren kravlar sig under bilen och känner på droppet som sakta men säkert bildar en pöl under bilens baksäte. "Det här är nog vatten och inte bensin" hävdar han lugnande. Annaklara är inte lika övertygad som lumphandlaren men hoppas ändå på det bästa.

kl. 14.15
Annaklara påbörjar sin vandring tillbaka till staden. Fortfarande billös, och med större våndor än på vägen dit. När hon passerar den fina bilhandlaren stannar hon upp och önskar att hon vore rik och kunde köpa en bil som man inte behöver vara rädd för att åka i. Men så påminner hon sig om att pengar inte är allt här i världen, och att det viktiga i livet inte går att hitta i en bilhall, så hon vandrar vidare mot busstationen. Hon är glad att den finns, trots att bussen bara går två gånger om dagen, och inte dit man vill komma.

kl. 16.30
Annaklara sätter sig på bussen efter att ha väntat 1,5 timme i ett söndagsstängt Visby. Jag fick ju i alla fall motion, tänker hon nöjt och lutar sig tillbaka i bussfåtöljen. Och så fick jag ju besöka en lumpbod! Hon når Roma lagom till sin sminktid, och så var den lediga dagen till ända.

Fortsättning följer...