26 juni 2015

Behöver du verkligen ta med Glasögonen till USA?

Min kropp har två svagheter.  Ögonens linser sitter inte på optimalt avstånd från näthinnan och min hjärna producerar för lite dopamin. Det ena kallas närsynthet och det andra ADHD. Som tur är finns det hjälpmedel för båda funktionshindren. De flesta morgnar sätter jag på mig linser eller glasögon och tar en tablett som får dopaminet att stanna kvar längre i hjärnsystemet. Jag överlever utan båda dessa hjälpmedel, men de är rätt praktiska.

Jag ska snart åka till USA för ett halvår. Därför frågade jag min läkare hur man ska gå till väga för att ta med ADHD-medicinen till USA, eftersom den är narkotikaklassad. Svaret blev att läkaren tyckte jag kunde vara utan medicinen ett halvår. Det är ju så krångligt med tullregler och sånt. ”Många tycker att det kan vara skönt att ta semester från medicinen ibland” sa han. Jag log snällt och sa inget mer om det. Sedan började jag fundera. Jag undrar om min optiker hade samma sak ifall jag skulle bett om ett intyg för att föra in linser till USA. ”Det kan vara skönt att ta semester från klarsyntheten ett tag”… Förmodligen inte.

Det går alldeles utmärkt att klara sig utan både glasögon och ADHD-medicin. Jag klarar mig utan glasögon varje morgon innan jag klätt på mig, och jag klarar mig utan medicin varje gång jag glömmer att ta den. Livet blir bara mer komplicerat. Och jag har svårt att förstå varför många, inte bara min läkare utan en massa andra människor som jag hör uttala sig, vill att deras barn/patienter ska undvika ADHD-medicinering till varje pris.

Tänkt dig följande scenario: Lille Kalle är närsynt, men Kalles föräldrar säger att det gör inget, för Kalles lärare har lovat skriva ut sina Power-Point-presentationer på papper åt Kalle. Så med rätt stöd från skolan behöver Kalle inga linser. Att resten av världen ter sig suddig för Kalle, är oväsentligt så länge han klarar skolan och håller sig lugn.

Få resonerar på detta vis när det gäller linser, eftersom funktionshindret sitter i ögonen och inte i hjärnan. Men det är fortfarande accepterat att resonera så när det gäller neuropsykiatriska funktionshinder. ”Om lille Kalle bara får rätt stöd från skolan slipper han ta sin medicin”.

Vadå slipper? Slipper han tänka klart och vaket? Slipper han vara uppmärksam på bilarna när han ska gå över övergångsstället? Slipper han vara pigg på morgonen? Eller slipper han bli fri från den där ständigt kittlande känslan i musklerna som kommer av att hjärnan producerar för lite dopamin? Eller är det bara föräldrarna som slipper ha dåligt samvete för att de ger sonen narkotikaklassade preparat?

Jag vill inte slippa. Jag vill ha med mig både linserna och medicinen till USA. Så jag tänker göra ett nytt försök med det där läkarintyget.