12 januari 2014

Sluta trycka in de runda klossarna i fyrkantiga hål - låt oss hitta de runda hålen istället.

I min släkt har vi burit på ADHD-gener i generation efter generation. Men det var inget vi visste om. Morfar fick öknamnet ”den tröge”. Mamma fick skulden av vuxenvärlden när klasskamraterna mobbade henne i skolan. Hon uppmanades att skärpa till sig, att inte ställa till bråk genom att vara sådär annorlunda. Själv fick jag som barn vara min egen mentor, terapeut och psykolog. Ingen såg, ingen uppmuntrade, ingen försvarade.

Men nu finns det ett ord - ADHD. Fyra bokstäver som beskriver, förklarar och accepterar. Fyra bokstäver som ger människor rätt till stöd, mediciner och hjälpmedel. Fyra bokstäver som väljer att inte skuldbelägga individen, utan respektera olikheter. Ordet gör att mängder av tidigare fejknormala människor kan krypa fram och rakryggat bekänna.Vad skönt, tänker du kanske nu. Att världen har blivit lite bättre. Men då kommer bakslaget: omvärlden börjar ifrågasätta. Var och varannan människa bildar sig en uppfattning, ofta utan att vara särkilt insatta. I Medier och på kafferaster börjar föreställningen spridas att ADHD-diagnoserandet är överdrivet och leder till onödig stigmatisering. Det anses viktigare att till varje pris kallas normal än att få möjlighet att formulera sina svårigheter och få hjälp. Och plötsligt far vi tillbaka 65 år i tiden. Ända bort till 1940-talets skolgård, där offret fick skulden för mobbarnas intolerans och där de som avvek från normen skulle ta sig i kragen. Tillbaka till tiden då människor ansåg sig ha rätt att se ned på alla oss som inte passade in i de fyrkantiga hålen.


Många är idag rädda för ADHD-diagnosen. Rädda att den ska stämpla och stigmatisera. Rädda för att människor med en diagnos ska placeras i facket ”avvikande och därmed icke önskvärd”. Som att de inte redan hade placerats där för länge sedan. Men felet är inte diagnosen. Felet är inte att vi idag kan förstå och förklara. Felet är att de som är runtomkring fortfarande har kvar facket ”avvikande och därmed icke önskvärd”. Felet är att vi år 2013 fortfarande accepterar att både vuxna och barn väljer att stigmatisera andra för att deras hjärnor är byggda på ett lite annorlunda sätt. Felet är också att vi som har ADHD inte har mod nog att säga ifrån och stolt förklara vår rätt att vara annorlunda.


I dag har vi större kunskaper än vad 1940-talets lärare hade. Vi vet att barn och vuxna med ADHD inte bara kan ”skärpa till sig”. För våra hjärnor är utformade på ett annat sätt. Precis som att den närsynta fungerar bättre med glasögon kan vi som har ADHD fungera bättre med vissa hjälpmedel. Mediciner, teknik och mänskligt stöd kan göra tillvaron enklare i en fyrkantig värld.


ADHD är inget funktionshinder. Det är en funktionsskillnad. Vår skillnad gör att vi hanterar vissa av omvärldens krav sämre än andra. Men andra saker hanterar vi bättre. I stället för att stigmatisera människor som fungerar annorlunda måste vi lära oss att dra nytta av att männikor har olika styrkor och förmågor. I stället för att stigmatisera pojken som inte kan sitta still i skolbänken kan vi ställa in motionscyklar i klassrummet. Ifrågasätta sanningen att man alltid lär sig bäst stillasittande. I stället för att skuldbelägga mamman som inte betalat räkningarna i tid kan vi erbjuda hjälp med ekonomin. Så att både pojken och mamman får chans att utveckla sina starka sidor istället. Kanske är de fantastiska på att tänka utanför ramarna? Kanske är de experter på att hyperfokusera? Eller kanke sprudlar de av energi, drivkraft och livsglädje?


Läs mer om mina erfarenheter av att leva med adhd på www.annaklara.se/adhd