Behöver du verkligen ta med Glasögonen till USA?

Min kropp har två svagheter.  Ögonens linser sitter inte på optimalt avstånd från näthinnan och min hjärna producerar för lite dopamin. Det ena kallas närsynthet och det andra ADHD. Som tur är finns det hjälpmedel för båda funktionshindren. De flesta morgnar sätter jag på mig linser eller glasögon och tar en tablett som får dopaminet att stanna kvar längre i hjärnsystemet. Jag överlever utan båda dessa hjälpmedel, men de är rätt praktiska.

Jag ska snart åka till USA för ett halvår. Därför frågade jag min läkare hur man ska gå till väga för att ta med ADHD-medicinen till USA, eftersom den är narkotikaklassad. Svaret blev att läkaren tyckte jag kunde vara utan medicinen ett halvår. Det är ju så krångligt med tullregler och sånt. ”Många tycker att det kan vara skönt att ta semester från medicinen ibland” sa han. Jag log snällt och sa inget mer om det. Sedan började jag fundera. Jag undrar om min optiker hade samma sak ifall jag skulle bett om ett intyg för att föra in linser till USA. ”Det kan vara skönt att ta semester från klarsyntheten ett tag”… Förmodligen inte.

Det går alldeles utmärkt att klara sig utan både glasögon och ADHD-medicin. Jag klarar mig utan glasögon varje morgon innan jag klätt på mig, och jag klarar mig utan medicin varje gång jag glömmer att ta den. Livet blir bara mer komplicerat. Och jag har svårt att förstå varför många, inte bara min läkare utan en massa andra människor som jag hör uttala sig, vill att deras barn/patienter ska undvika ADHD-medicinering till varje pris.

Tänkt dig följande scenario: Lille Kalle är närsynt, men Kalles föräldrar säger att det gör inget, för Kalles lärare har lovat skriva ut sina Power-Point-presentationer på papper åt Kalle. Så med rätt stöd från skolan behöver Kalle inga linser. Att resten av världen ter sig suddig för Kalle, är oväsentligt så länge han klarar skolan och håller sig lugn.

Få resonerar på detta vis när det gäller linser, eftersom funktionshindret sitter i ögonen och inte i hjärnan. Men det är fortfarande accepterat att resonera så när det gäller neuropsykiatriska funktionshinder. ”Om lille Kalle bara får rätt stöd från skolan slipper han ta sin medicin”.

Vadå slipper? Slipper han tänka klart och vaket? Slipper han vara uppmärksam på bilarna när han ska gå över övergångsstället? Slipper han vara pigg på morgonen? Eller slipper han bli fri från den där ständigt kittlande känslan i musklerna som kommer av att hjärnan producerar för lite dopamin? Eller är det bara föräldrarna som slipper ha dåligt samvete för att de ger sonen narkotikaklassade preparat?

Jag vill inte slippa. Jag vill ha med mig både linserna och medicinen till USA. Så jag tänker göra ett nytt försök med det där läkarintyget.

Sluta trycka in de runda klossarna i fyrkantiga hål - låt oss hitta de runda hålen istället.

I min släkt har vi burit på ADHD-gener i generation efter generation. Men det var inget vi visste om. Morfar fick öknamnet ”den tröge”. Mamma fick skulden av vuxenvärlden när klasskamraterna mobbade henne i skolan. Hon uppmanades att skärpa till sig, att inte ställa till bråk genom att vara sådär annorlunda. Själv fick jag som barn vara min egen mentor, terapeut och psykolog. Ingen såg, ingen uppmuntrade, ingen försvarade.

Men nu finns det ett ord - ADHD. Fyra bokstäver som beskriver, förklarar och accepterar. Fyra bokstäver som ger människor rätt till stöd, mediciner och hjälpmedel. Fyra bokstäver som väljer att inte skuldbelägga individen, utan respektera olikheter. Ordet gör att mängder av tidigare fejknormala människor kan krypa fram och rakryggat bekänna.Vad skönt, tänker du kanske nu. Att världen har blivit lite bättre. Men då kommer bakslaget: omvärlden börjar ifrågasätta. Var och varannan människa bildar sig en uppfattning, ofta utan att vara särkilt insatta. I Medier och på kafferaster börjar föreställningen spridas att ADHD-diagnoserandet är överdrivet och leder till onödig stigmatisering. Det anses viktigare att till varje pris kallas normal än att få möjlighet att formulera sina svårigheter och få hjälp. Och plötsligt far vi tillbaka 65 år i tiden. Ända bort till 1940-talets skolgård, där offret fick skulden för mobbarnas intolerans och där de som avvek från normen skulle ta sig i kragen. Tillbaka till tiden då människor ansåg sig ha rätt att se ned på alla oss som inte passade in i de fyrkantiga hålen.

Många är idag rädda för ADHD-diagnosen. Rädda att den ska stämpla och stigmatisera. Rädda för att människor med en diagnos ska placeras i facket ”avvikande och därmed icke önskvärd”. Som att de inte redan hade placerats där för länge sedan. Men felet är inte diagnosen. Felet är inte att vi idag kan förstå och förklara. Felet är att de som är runtomkring fortfarande har kvar facket ”avvikande och därmed icke önskvärd”. Felet är att vi år 2013 fortfarande accepterar att både vuxna och barn väljer att stigmatisera andra för att deras hjärnor är byggda på ett lite annorlunda sätt. Felet är också att vi som har ADHD inte har mod nog att säga ifrån och stolt förklara vår rätt att vara annorlunda.

I dag har vi större kunskaper än vad 1940-talets lärare hade. Vi vet att barn och vuxna med ADHD inte bara kan ”skärpa till sig”. För våra hjärnor är utformade på ett annat sätt. Precis som att den närsynta fungerar bättre med glasögon kan vi som har ADHD fungera bättre med vissa hjälpmedel. Mediciner, teknik och mänskligt stöd kan göra tillvaron enklare i en fyrkantig värld.

ADHD är inget funktionshinder. Det är en funktionsskillnad. Vår skillnad gör att vi hanterar vissa av omvärldens krav sämre än andra. Men andra saker hanterar vi bättre. I stället för att stigmatisera människor som fungerar annorlunda måste vi lära oss att dra nytta av att männikor har olika styrkor och förmågor. I stället för att stigmatisera pojken som inte kan sitta still i skolbänken kan vi ställa in motionscyklar i klassrummet. Ifrågasätta sanningen att man alltid lär sig bäst stillasittande. I stället för att skuldbelägga mamman som inte betalat räkningarna i tid kan vi erbjuda hjälp med ekonomin. Så att både pojken och mamman får chans att utveckla sina starka sidor istället. Kanske är de fantastiska på att tänka utanför ramarna? Kanske är de experter på att hyperfokusera? Eller kanke sprudlar de av energi, drivkraft och livsglädje?

Läs mer om mina erfarenheter av att leva med adhd på www.annaklara.se/adhd