I deg har jag förrättat min 20:e vigsel. Det var den finaste hittills. Ett tag när det kastades risgryn mot mig och brudparet och en man sjöng to really love a woman till gitarr i solskenet på folketshustrappan i Älvsjö, så kändes det som att jag var med i en film. Det var liksom som om verklighetens ljudspår stängdes av för ett ögonblick och filmmusiken tog över i någon slags drömsk fantasivärld. Jag befann mig mitt i slutscenen av en amerikansk romcom-rulle där livet var glansigt, lyckligt och fantastiskt, alla var glada, vackra och harmoniska, risgrynen flög och solen sken. Eftertexterna skulle just till att börja rulla, när jag kom tillbaka till verkligheten igen, kände hur vinden blåste kallt, och började promenera hemåt, bort från den vackra världen där festen just skulle till att fortsätta med god middag, kärleksfulla tal, söta små barn och allmän lycka och välgång.
Då tänkte jag att det är ett vackert jobb jag fått, och att livet borde innehålla fler romcom-inslag. Eller som brudparets vän sa i sitt högtidstal:
Du ska inte tro det blir lyckligt
ifall inte nån sätter fart
på lyckan och gör lite lyckligt
för då kommer glädjen snart....
Jag gör så att blommorna blommar
Jag gör hela kohagen grön
Och nu så har sommaren kommit
för jag har just tagit bort snön