Ska man behöva begå brott för att få bra vård?

Jag har just spenderat fyra veckors sjuksköterskepraktik inom psykiatri sydväst. I dag slutade praktiktiden med ett besök på rättspsyk, där många schizofrena hamnar ifall de begår brott under sin sjukdomstid. Sjuksköterskan berättade stolt att de inte hade bråttom. Vårdtiden var i snitt fem-sex år. Under den tiden fick de intagna möjlighet att slussas ut i samhället i sin egen takt. Alla har sitt eget rum och tillgång till såväl läkare som kurator, psykolog och sjuksköterska.

Fint så. Samhället är rädd för sjuka brottslingar och man satsar resurser på att de ska bli friska. Men varför vill man inte att de som inte begår brott ska få chans att må bra?

I den psykiatriska slutenvården ser det helt annorlunda ut. Här blir man intagen i några veckor på en avdelning som har 150% överbeläggning. Här får flera svårt psykotiska patienter dela på ett enkelrum och personalen har inte tid till annat än medicinering och förvaring av patienterna. Efter några veckor blir patienterna utkastade i en verklighet de inte alls är mogna för. Ofta arbetslösa, bostadslösa, och utan anhöriga eller annat socialt nätverk. Landstinget drar ned på förebyggande vård som tex sociala mötesplatser. Den jourverksamhet som finns prioriterar att besöka de patienter som vill ta livet av sig i stället för att skapa förutsättningar för människor att inte vilja ta livet av sig.

Samtidigt som Karolinska sjukhuset stoltserar med att ligga i framkant vad gäller teknikutveckling och operationskonst inom den somatiska vården ligger psykpatienterna i överfulla salar utan någon som helst rehabilitering. Vilka signaler sänder detta? Är det finare att ha cancer än schizofreni? För att schizofreni i högre grad drabbar människor i samhällets bottenskikt? För att samhällets makthavare och den breda massan väljare har större risk att drabbas av cancer än av schizofreni?

Vad hände med jämlikheten i vården?