I min släkt har vi burit på ADHD-gener i
generation efter generation. Men det var inget vi visste om. Morfar fick
öknamnet ”den tröge”. Mamma fick skulden av vuxenvärlden när klasskamraterna
mobbade henne i skolan. Hon uppmanades att skärpa till sig, att inte ställa
till bråk genom att vara sådär annorlunda. Själv fick jag som barn vara min
egen mentor, terapeut och psykolog. Ingen såg, ingen uppmuntrade, ingen
försvarade.
Men nu finns det ett ord - ADHD. Fyra bokstäver
som beskriver, förklarar och accepterar. Fyra bokstäver som ger människor rätt
till stöd, mediciner och hjälpmedel. Fyra bokstäver som väljer att inte
skuldbelägga individen, utan respektera olikheter. Ordet gör att mängder av
tidigare fejknormala människor kan krypa fram och rakryggat bekänna.Vad skönt, tänker du kanske nu. Att världen har
blivit lite bättre. Men då kommer bakslaget: omvärlden börjar ifrågasätta. Var
och varannan människa bildar sig en uppfattning, ofta utan att vara särkilt
insatta. I Medier och på kafferaster börjar föreställningen spridas att
ADHD-diagnoserandet är överdrivet och leder till onödig stigmatisering. Det
anses viktigare att till varje pris kallas normal än att få möjlighet att
formulera sina svårigheter och få hjälp. Och plötsligt far vi tillbaka 65 år i
tiden. Ända bort till 1940-talets skolgård, där offret fick skulden för
mobbarnas intolerans och där de som avvek från normen skulle ta sig i kragen. Tillbaka
till tiden då människor ansåg sig ha rätt att se ned på alla oss som inte
passade in i de fyrkantiga hålen.
Många är idag rädda för ADHD-diagnosen. Rädda
att den ska stämpla och stigmatisera. Rädda för att människor med en diagnos
ska placeras i facket ”avvikande och därmed icke önskvärd”. Som att de inte
redan hade placerats där för länge sedan. Men felet är inte diagnosen. Felet är inte
att vi idag kan förstå och förklara. Felet är att de som är runtomkring
fortfarande har kvar facket ”avvikande och därmed icke önskvärd”. Felet är att
vi år 2013 fortfarande accepterar att både vuxna och barn väljer att stigmatisera
andra för att deras hjärnor är byggda på ett lite annorlunda sätt. Felet är också
att vi som har ADHD inte har mod nog att säga ifrån och stolt förklara vår rätt
att vara annorlunda.
I dag har vi större kunskaper än vad 1940-talets
lärare hade. Vi vet att barn och vuxna med ADHD inte bara kan ”skärpa till
sig”. För våra hjärnor är utformade på ett annat sätt. Precis som att den
närsynta fungerar bättre med glasögon kan vi som har ADHD fungera bättre med
vissa hjälpmedel. Mediciner, teknik och mänskligt stöd kan göra tillvaron
enklare i en fyrkantig värld.
ADHD är inget funktionshinder. Det är en
funktionsskillnad. Vår skillnad gör att vi hanterar vissa av omvärldens krav
sämre än andra. Men andra saker hanterar vi bättre. I stället för att
stigmatisera människor som fungerar annorlunda måste vi lära oss att dra nytta
av att männikor har olika styrkor och
förmågor. I stället för att stigmatisera pojken som inte kan sitta still i
skolbänken kan vi ställa in motionscyklar i klassrummet. Ifrågasätta sanningen
att man alltid lär sig bäst stillasittande. I stället för att skuldbelägga
mamman som inte betalat räkningarna i tid kan vi erbjuda hjälp med ekonomin. Så
att både pojken och mamman får chans att utveckla sina starka sidor istället.
Kanske är de fantastiska på att tänka utanför ramarna? Kanske är de experter på
att hyperfokusera? Eller kanke sprudlar de av energi, drivkraft och livsglädje?
Läs mer om mina erfarenheter av att leva med
adhd på www.annaklara.se/adhd
