Behöver du verkligen ta med Glasögonen till USA?

Min kropp har två svagheter.  Ögonens linser sitter inte på optimalt avstånd från näthinnan och min hjärna producerar för lite dopamin. Det ena kallas närsynthet och det andra ADHD. Som tur är finns det hjälpmedel för båda funktionshindren. De flesta morgnar sätter jag på mig linser eller glasögon och tar en tablett som får dopaminet att stanna kvar längre i hjärnsystemet. Jag överlever utan båda dessa hjälpmedel, men de är rätt praktiska.

Jag ska snart åka till USA för ett halvår. Därför frågade jag min läkare hur man ska gå till väga för att ta med ADHD-medicinen till USA, eftersom den är narkotikaklassad. Svaret blev att läkaren tyckte jag kunde vara utan medicinen ett halvår. Det är ju så krångligt med tullregler och sånt. ”Många tycker att det kan vara skönt att ta semester från medicinen ibland” sa han. Jag log snällt och sa inget mer om det. Sedan började jag fundera. Jag undrar om min optiker hade samma sak ifall jag skulle bett om ett intyg för att föra in linser till USA. ”Det kan vara skönt att ta semester från klarsyntheten ett tag”… Förmodligen inte.

Det går alldeles utmärkt att klara sig utan både glasögon och ADHD-medicin. Jag klarar mig utan glasögon varje morgon innan jag klätt på mig, och jag klarar mig utan medicin varje gång jag glömmer att ta den. Livet blir bara mer komplicerat. Och jag har svårt att förstå varför många, inte bara min läkare utan en massa andra människor som jag hör uttala sig, vill att deras barn/patienter ska undvika ADHD-medicinering till varje pris.

Tänkt dig följande scenario: Lille Kalle är närsynt, men Kalles föräldrar säger att det gör inget, för Kalles lärare har lovat skriva ut sina Power-Point-presentationer på papper åt Kalle. Så med rätt stöd från skolan behöver Kalle inga linser. Att resten av världen ter sig suddig för Kalle, är oväsentligt så länge han klarar skolan och håller sig lugn.

Få resonerar på detta vis när det gäller linser, eftersom funktionshindret sitter i ögonen och inte i hjärnan. Men det är fortfarande accepterat att resonera så när det gäller neuropsykiatriska funktionshinder. ”Om lille Kalle bara får rätt stöd från skolan slipper han ta sin medicin”.

Vadå slipper? Slipper han tänka klart och vaket? Slipper han vara uppmärksam på bilarna när han ska gå över övergångsstället? Slipper han vara pigg på morgonen? Eller slipper han bli fri från den där ständigt kittlande känslan i musklerna som kommer av att hjärnan producerar för lite dopamin? Eller är det bara föräldrarna som slipper ha dåligt samvete för att de ger sonen narkotikaklassade preparat?

Jag vill inte slippa. Jag vill ha med mig både linserna och medicinen till USA. Så jag tänker göra ett nytt försök med det där läkarintyget.

Kära patient

Nu har det hänt. Du, min patient kom till skada för att jag och mina kollegor inte hade tid. Du som redan var svårt sjuk fick ytterligare en onödig infektion. Du som tröstande uppmuntrande mig när du såg hur jag flängde runt mellan antibiotikadropp, morfinijektioner och dödsångest, du drog det kortaste strået. För du behövde även förebyggande omvårdnad, inte bara mediciner och undersökningar. Och när sju patienters skriande behov ska stillas samtidigt, då är det de förebyggande behoven som hamnar längst ned på priolistan. När jag tvingas kryssa mellan fem läkares ronder för att alla avdelningar är överfulla och patienterna hamnat på fel ställe, då är det du som drabbas. När jag tvingas välja mellan att smärtlindra och att skicka en patient till operation, då är det du som drabbas. När jag ägnar all min tid åt att släcka akuta bränder istället för att planera långsiktigt, då är det du som drabbas.

Jag vet att det inte är mitt fel, inte ditt, inte chefens, inte någons. Vi måste alla hjälpas åt för att inte fler än du ska drabbas hårt av vårdkaoset. Jag tror att de behov jag inte kan tillfredsställa somsjuksköterska, de kan jag bättre tillfredsställa i politiken. Därför vill jag göra ett försök under nästa mandatperiod. Jag vill se till att förutsättningarna för att se och tillfredsställa alla dina behov är så bra det bara går. Jag vill satsa på effektivare IT-system så att mer tid ägnas åt dig och mindre tid ägnas åt datorskärmen. Jag vill ge dig utvilad sjukvårdspersonal som har mer än fyra timmars sömn i kroppen när du får din behandling. Som inte har ägnat all sin lediga tid åt att jobba över. Jag vill att du ska vårdas av människor som känner sig stolta och glada över sitt arbete, som hinner med att se dig och prata med dig, inte bara slänga fram några tabletter i farten på väg någon annanstans.

För att detta ska bli verklighet krävs både mer resurser och hårdare prioriteringar. Men också nya effektivare arbetssätt. Sjukvårdens medarbetare sitter inne på många nya effektivare lösningar, men de ges inte tid och andrum att formulera och realisera dem. Vi måste alla stanna upp ett tag. Tänka efter vad som verkligen betyder något. Miljöpartiet vill höja Landstingsskatten med 20 öre. För den som tjänar 25000 kr blir det 50 kronor mer per månad. Den 50-lappen blir till 992 miljoner kronor i vår gemensamma Landstingskassa. Pengar som kan satsas på att se till att du och alla andra patienter slipper lida i onödan.

För mig är det ett enkelt val.

Att importera sjuksköterskor från utlandet är som att sno godis från din lillasyster när ditt eget är slut

Som vi hört så många gånger förut råder det brist på sjuksköterskor i Sverige. Filippa Reinfeldt och Tobias Billström skriver i dagens DN debatt att de vill lösa detta problem genom att göra det enklare för utländska sjuksköterskor att få legitimation i Sverige. Den lösningen på sjuksköterskebristen kan liknas vid ett barn som inte accepterar att lördagsgodiset har tagit slut, och därför börja sno godis från sin lillasyster.

De allra flesta länder i världen har problem med brist på arbetskraft inom sjukvården. I många länder ser det betydligt värre ut än i Sverige. Sverige är ett av de rikaste länderna i världen, vi har råd att utbilda vår egen arbetskraft. Vi ska rimligtvis inte behöva dränera fattigare länder på utbildad arbetskraft bara för att vi har underdimensionerat antalet utbildningsplatser och skapat dåliga arbetsvillkor för sjuksköterskor.

Enligt WHO:s statistik finns exempelvis 24% av världens sjukdomsbörda i afrikanska länder söder om Sahara. Men bara 3% av sjukvårdensmedarbetare och bara 1% av dess resurser finns att tillgå där. Filippa Reinfeldt vill med sin politik spä på ojämlikheten ytterligare.

Eftersom det är ett stort globalt problem att rikare länder lockar arbetskraft från låginkomstländer har världshälsoorganisationen WHO upprättat en etisk kod för hur länder bör uppföra sig när utländsk arbetskraft rekryteras. Denna etiska kod förväntas alla FN:s medlemsländer följa. I koden står bland annat att det är varje lands skyldighet att utbilda och behålla en sjukvårdsarbetskraft stor nog att täcka det egna landets behov. Denna etiska kod vill Filippa Reinfeldt och Tobias Billström bryta. Hellre än att betala för utbildningsplatser och goda arbetsvillkor förordar de den enkla vägen - att locka hit arbetskraft från länder med lägre krav på lön och arbetsförhållanden.

Visst ska vi se till att de personer som väljer att ta sig till Sverige för att arbeta i sjukvården, eller för den delen, flyr från krig och förtryck och bara råkar hamna här, visst ska vi se till att deras kompetens utnyttjas på ett bra sätt. Men inte genom att sänka kraven för auktorisation.

Det finns en anledning till att det tar många år att få legitimation som utländsk sjuksköterska. Språket och människokännedomen är sjuksköterskans viktigaste arbetsredskap. Det räcker inte med att veta hur man sätter ett dropp eller sköter en dialysmaskin. Som sjuksköterska måste du förstå det samhälle du verkar i, de språkliga koder och känslouttryck som människor kommunicerar med just här. Precis som en försvarsadvokat måste känna till det nya landets lagar, praxis och språk, måste sjuksköterskan såväl som andra medarbetare inom sjukvården känna till många landsspecifika riktlinjer, arbetssätt och kulturella koder. Att det tar i genomsnitt 4,8 år att få sin legitimation för utomeuropeiska sjuksköterskor beror kanske på att det är den tid som krävs för att ta till sig allt detta. Det måste få ta den tid det tar. Naturligtvis ska vi snabba upp processen genom att erbjuda kvalitativ SFI-undervisning och utbildningar för personer med utländsk legitimation. Men detta kan aldrig bli lösningen på sjuksköterskebristen.

Vad är då lösningen? Många hävdar att orsaken till sjuksköterskebristen är de dåliga arbetsvillkoren. Att många sjuksköterskor väljer att lämna den stressiga underbetalda svenska sjukvården för att åka till Norge i stället. Men är det verkligen sant? Statistiken talar emot. Enligt Socialstyrelsens färskaste siffror (från 2011) var bara 3,7 procent av alla sjuksköterskor med svensk legitimation bosatta utomlands.

En annan vanlig föreställning är att sjuksköterskorna väljer att söka sig till andra yrken. Men enligt socialstyrelsen har bara fem procent av de legitimerade sjuksköterskorna arbeten som inte är relaterade till sjuksköterskeprofessionen.

Så om vi skulle lyckas locka hem hem varenda kotte med en svensk sjuksköterskeutbildning från utlandet, och dessutom lyckas locka tillbaka varenda en som sadlat om till andra yrken så kan vi öka antalet yrkesverksamma sjuksköterskor med 12 procent. Men då ska varenda grundskollärare och ekonomikonsult (2,2% av sjuksköterskorna jobbar faktiskt i dessa två yrken) tycka att det är roligare att hänga dropp, och varenda en som lämnat Sverige för USA eller Thailand måste tycka att det är trevligare att bo i Sverige. Och det är inte rimligt att tro.

Lösningen är snarare att:
1: Utbilda fler sjuksköterskor och
2: Se till att behovet av fler sjuksköterskor minskar.

För att utbilda fler sjuksköterskor krävs också att fler människor vill gå utbildningen. Ett skräckexempel är lärarutbildningen. Så få söker till lärarutbildningen att studenter tas in som inte själva uppnått godkända betyg i skolan.  Hur ska dessa blivande lärare kunna lära ut, när de inte själva har kunskaper? Och hur ska blivande sjuksköterskor kunna bedöma riskerna med läkemedel och snabbt handlägga akuta sjukdomsfall om de inte har gedigna kunskaper i medicin och omvårdnad? Själv hade jag toppbetyg i gymnasiet, men det var ändå en stor utmaning att lära mig allt som krävdes för att bli sjuksköterska. God disciplin, studieteknik, analytiskförmåga, stark motivation och ”läshuvud” var en nödvändighet. För att fåtillräckligt kvalificerade sjuksköterskor till sjukvården krävs det därför att ett visst urval kan ske i antagningsprocessen.

Om människor även i fortsättningen ska vilja söka sig till sjuksköterskeutbildningen krävs bättre arbetsmiljö och högre löner. Det är en sanning som få ifrågasätter. Jag själv arbetar för tillfället på ett sommarbantat Karolinska Universitetssjukhuset. Den stress och de arbetsvillkor som jag och mina kollegor utsätts för kan ingen människa rimligtvis klara av i längden.

Att ge alla sjuksköterskor verksamma i hälso- och sjukvården 5000 kr mer i månaden skulle kosta sex miljarder kronor (plus pensionskostnader). Det motsvarar ca 52 kronor i månaden per invånare. Var och en får avgöra om det är en rimlig begäran.

Men en strategi som talas betydligt mindre om är att minska behovet av fler sjuksköterskor. Fler undersköterskor och effektivare arbetssätt är en underskattad lösning. Många arbetsuppgifter som en del sjuksköterskor utför i dag kräver faktiskt inte tre års högskoleutbildning. Lägga tabletter i plastkoppar till exempel. Eller att servera mat till patienter. Med förändrade arbetssätt kan man även minska stressen för de som jobbar.

Jag ska försöka ge ett exempel från min egen vardag på Det Stora Universitetssjukhuset:

Varje inloggning i datorn och journalsystemet tar ca 3 minuter. Denna inloggningsprocedur måste ske varje gång jag lämnar datorn för att utföra en arbetsuppgift, kanske ca fem gånger per timme. 3*5= 15 minuter = 25 procent av arbetstiden. Det är vad Landstinget betalar för en god informationssäkerhet. En lösning på problemet kunde vara att förse alla medarbetare med varsin läsplatta att stoppa i fickan. Den skulle alltid kunna vara inloggad, den skulle enkelt kunna följa med in till patienten, och med ett väl anpassat journalsystem skulle arbetet kunna bli betydligt lättare att överblicka och organisera. Stressenskulle minska, systemsäkerheten öka och patienterna skulle få en bättre behandling.

Det sjukhus där jag jobbar arbetar med en organisationsutvecklingsmodell som kallas ”LEAN management”. Det innebär i korthet bland annat att man försöker skära bort allt som är onödigt. Som typ att vänta på att datorn loggar in. Det gör att allt är betydligt mer välorganiserat än på min tidigare arbetsplats i Norrbottens läns landsting. Menfortfarande spenderar jag orimligt mycket tid på att försöka jaga rätt på något läkemedel eller material som saknas på avdelningen, leta efter kollegor som har försvunnit in i något rum, eller bara få ordning på och prioritera bland all viktig information om de sju patienter som jag för tillfället tar hand om. Alla dessa saker bidrar till ökad stress och minskad tid till patienterna. Och det fina är att det går att lösa betydligt enklare och billigare än att rekrytera fler sjuksköterskor.

En annan sak är variationen. Det går aldrig att förutsäga hur mycket det ska bli att göra varje dag. Patienterna har olika och oförutsägbara behov. Plötsligt får någon andningsbesvär, och då är det någon annan som inte hinner få sin smärtlindring i tid. Genom att sortera upp patienterna så att de har så lika behov som möjligt på varje liten enhet, kan man minska variationen och därmed bättre anpassa behovet av mänskliga resurser.En person kanske kan ta hand om två svårt sjuka, medan en annan kanske kan ta hand om tio med lindrigare besvär.

Så, skippa Filippa och rösta in mig i Landstinget i stället, så kanske vi tillsammans kan ordna upp saker och ting.

Nattrafik på pendeln och lokalbanor

Min sambo Jani och jag pratar ibland om att flytta från Gubbängen. Ett krav från Jani är att vår bostad ska ligga i närheten av en Tunnelbanestation. Pendeltåg och lokalbanor fungerar visserligen dagtid, men efter midnatt är det kört när man inte har bil. Man kan således aldrig komma hem sent från festen eller bli kvar ute på stan efter en konsert eller teaterbesök.

Att behöva gå tidigt från festen kanske är ett lyxproblem, men allt fler arbetar på natten. Timmar spenderade på nattbussen gör att deras fritid krymper avsevärt. Låginkomsttagare som inte har råd att bo i centrala delarna av Stockholmsregionen drabbas hårdare än höginkomsttagare.

Jag tror att nattrafik på pendeltåget och alla lokalbanor (typ roslagsbanan och lidingöbanan) skulle lösa flera problem samtidigt. Dels skulle det underlätta livet för nattarbetande förortsbor. Dels skulle det göra många bostadsområden på pendeltågslinjen mer attraktiva för människor som tänker som Jani. I dagens situation med stor bostadsbrist är det väldigt viktigt med goda kommunikationer till mindre tättbebyggda områden. Där finns potential för många nya bostäder. Bostäder som blir mer attraktiva om det går att ta sig dit dygnet runt.

Sluta trycka in de runda klossarna i fyrkantiga hål - låt oss hitta de runda hålen istället.

I min släkt har vi burit på ADHD-gener i generation efter generation. Men det var inget vi visste om. Morfar fick öknamnet ”den tröge”. Mamma fick skulden av vuxenvärlden när klasskamraterna mobbade henne i skolan. Hon uppmanades att skärpa till sig, att inte ställa till bråk genom att vara sådär annorlunda. Själv fick jag som barn vara min egen mentor, terapeut och psykolog. Ingen såg, ingen uppmuntrade, ingen försvarade.

Men nu finns det ett ord - ADHD. Fyra bokstäver som beskriver, förklarar och accepterar. Fyra bokstäver som ger människor rätt till stöd, mediciner och hjälpmedel. Fyra bokstäver som väljer att inte skuldbelägga individen, utan respektera olikheter. Ordet gör att mängder av tidigare fejknormala människor kan krypa fram och rakryggat bekänna.Vad skönt, tänker du kanske nu. Att världen har blivit lite bättre. Men då kommer bakslaget: omvärlden börjar ifrågasätta. Var och varannan människa bildar sig en uppfattning, ofta utan att vara särkilt insatta. I Medier och på kafferaster börjar föreställningen spridas att ADHD-diagnoserandet är överdrivet och leder till onödig stigmatisering. Det anses viktigare att till varje pris kallas normal än att få möjlighet att formulera sina svårigheter och få hjälp. Och plötsligt far vi tillbaka 65 år i tiden. Ända bort till 1940-talets skolgård, där offret fick skulden för mobbarnas intolerans och där de som avvek från normen skulle ta sig i kragen. Tillbaka till tiden då människor ansåg sig ha rätt att se ned på alla oss som inte passade in i de fyrkantiga hålen.

Många är idag rädda för ADHD-diagnosen. Rädda att den ska stämpla och stigmatisera. Rädda för att människor med en diagnos ska placeras i facket ”avvikande och därmed icke önskvärd”. Som att de inte redan hade placerats där för länge sedan. Men felet är inte diagnosen. Felet är inte att vi idag kan förstå och förklara. Felet är att de som är runtomkring fortfarande har kvar facket ”avvikande och därmed icke önskvärd”. Felet är att vi år 2013 fortfarande accepterar att både vuxna och barn väljer att stigmatisera andra för att deras hjärnor är byggda på ett lite annorlunda sätt. Felet är också att vi som har ADHD inte har mod nog att säga ifrån och stolt förklara vår rätt att vara annorlunda.

I dag har vi större kunskaper än vad 1940-talets lärare hade. Vi vet att barn och vuxna med ADHD inte bara kan ”skärpa till sig”. För våra hjärnor är utformade på ett annat sätt. Precis som att den närsynta fungerar bättre med glasögon kan vi som har ADHD fungera bättre med vissa hjälpmedel. Mediciner, teknik och mänskligt stöd kan göra tillvaron enklare i en fyrkantig värld.

ADHD är inget funktionshinder. Det är en funktionsskillnad. Vår skillnad gör att vi hanterar vissa av omvärldens krav sämre än andra. Men andra saker hanterar vi bättre. I stället för att stigmatisera människor som fungerar annorlunda måste vi lära oss att dra nytta av att männikor har olika styrkor och förmågor. I stället för att stigmatisera pojken som inte kan sitta still i skolbänken kan vi ställa in motionscyklar i klassrummet. Ifrågasätta sanningen att man alltid lär sig bäst stillasittande. I stället för att skuldbelägga mamman som inte betalat räkningarna i tid kan vi erbjuda hjälp med ekonomin. Så att både pojken och mamman får chans att utveckla sina starka sidor istället. Kanske är de fantastiska på att tänka utanför ramarna? Kanske är de experter på att hyperfokusera? Eller kanke sprudlar de av energi, drivkraft och livsglädje?

Läs mer om mina erfarenheter av att leva med adhd på www.annaklara.se/adhd

Beskatta inte de miljövänliga alternativen

Jag äger andelar i ett vindkraftverk via Telge Energi. Läste på senaste elfakturan att 59% av elkostnaden utgjordes av skatter. Borde inte de skatterna betalas av de som använder icke-förnybara energikällor istället?

Kommunalt riskkapital är alternativet till vinster i välfärden.

Det här med vinster i välfärden är en komplicerad historia. På min utbildning i hälsoekonomi på Karolinska Institutet har vi lärt oss att förr var det var lättare för ideella organisationer som t ex kyrkan att samla ihop kapital för att driva sociala verksamheter. Sen förstärktes den offentliga sektorn med skattemedel och då minskade viljan för privatpersoner och företag att donera kapital till ideella verksamheter. I dag är det därför väldit svårt för idébaserade organisationer utan vinstintresse att driva skolor och sjukvård, eftersom de inte har kapital nog att starta upp verksamheten. De som klarar av detta är istället riskkapitalbolagen, men de vill ha avkastning på sitt investerade kapital. För att få fler ideella aktörer med andra mål än vinst måste man lösa kapitalfrågan och även frågan om riskhantering. Att driva mindre enheter innebär en stor ekonomisk osäkerhet med varierande och osäkra intäkter och kostnader. Vi måste hitta en lösning där kommunen kan vara "bank" till ideella verksamheter om vi tycker att de tillför mer än kommunens egna verksamheter. I teatervärlden har vi ju fria teatergrupper som funkar lite så. De får pengar från det offentliga för att driva verksamheter som tänker nytt och fritt, för att man tror att det behövs fler sätt att driva teater än de som kommunen själv kan åstadkomma.

Ska man behöva begå brott för att få bra vård?

Jag har just spenderat fyra veckors sjuksköterskepraktik inom psykiatri sydväst. I dag slutade praktiktiden med ett besök på rättspsyk, där många schizofrena hamnar ifall de begår brott under sin sjukdomstid. Sjuksköterskan berättade stolt att de inte hade bråttom. Vårdtiden var i snitt fem-sex år. Under den tiden fick de intagna möjlighet att slussas ut i samhället i sin egen takt. Alla har sitt eget rum och tillgång till såväl läkare som kurator, psykolog och sjuksköterska.

Fint så. Samhället är rädd för sjuka brottslingar och man satsar resurser på att de ska bli friska. Men varför vill man inte att de som inte begår brott ska få chans att må bra?

I den psykiatriska slutenvården ser det helt annorlunda ut. Här blir man intagen i några veckor på en avdelning som har 150% överbeläggning. Här får flera svårt psykotiska patienter dela på ett enkelrum och personalen har inte tid till annat än medicinering och förvaring av patienterna. Efter några veckor blir patienterna utkastade i en verklighet de inte alls är mogna för. Ofta arbetslösa, bostadslösa, och utan anhöriga eller annat socialt nätverk. Landstinget drar ned på förebyggande vård som tex sociala mötesplatser. Den jourverksamhet som finns prioriterar att besöka de patienter som vill ta livet av sig i stället för att skapa förutsättningar för människor att inte vilja ta livet av sig.

Samtidigt som Karolinska sjukhuset stoltserar med att ligga i framkant vad gäller teknikutveckling och operationskonst inom den somatiska vården ligger psykpatienterna i överfulla salar utan någon som helst rehabilitering. Vilka signaler sänder detta? Är det finare att ha cancer än schizofreni? För att schizofreni i högre grad drabbar människor i samhällets bottenskikt? För att samhällets makthavare och den breda massan väljare har större risk att drabbas av cancer än av schizofreni?

Vad hände med jämlikheten i vården?

Annaklaras recept för ett mer jämlikt samhälle

I dag har jag funderat på det här med makt. Vi har ett fundamentalt problem i vårt samhälle. Och det är att det är vattentäta skott mellan människor med mycket inflytande över sitt eget och andras liv, och människor med mindre sådant inflytande. Folk gillar att umgås med personer som liknar dem själva. För människor med jobb, pengar och inflytande över samhället är detta inte något problem. Men för de som saknar ovanstående resurser blir det problematiskt. De får svårt att skaffa sig jobb, de upplever att det inte är lönt att engagera sig i samhället - bilda sig en uppfattning, formulera åsikter och dela dem med andra. Lösa samhällsproblem och ta ansvar, både i det stora och det lilla. Om ingen lyssnar tjänar det ju ändå inte någonting till. Den som inte är delaktig i samhällslivet tenderar att osynliggöras och så blir det verklighet av människornas upplevelser. Till slut blir det enda tillgängliga sättet att synas och höras att ta till våld. Då får vi sådana kravaller som vi redan sett, bland annat i Storbritanien och Frankrike. Klyftan mellan de som har makt och de som inte har det ökar ytterligare.

Nu till mitt recept:

Alla chefer anställda i en kommun (t ex Stockholm) får i uppgift att en gång i månaden under ett halvårs tid äta middag med en långtidsarbetslös person. Under dessa middagar ska de båda lära känna varandra på lika villkor. Båda två ska vara lyhörda och intressera sig för varandras bakgrund och erfarenheter. Förhoppningsvis kan de bådas nätverk utvidgas. Och nätverk är som bekant den främsta vägen till arbete. En chef är förhoppningsvis en person som är tillsatt för att den är bra på att se, uppmärksamma och lyssna på medarbetare. Och chefer har ofta stora nätverk i det svenska samhället och makt att anställa människor. Kanske kan chefen när den lärt känna sin middagskamrat tipsa om andra människor som kan vara intresserade av att lära känna/anställa personen.

Efter ett halvår får chefen en ny middagskamrat. Den långtidsarbetslöse kan fortsätta äta middag med en ny chef om han eller hon så önskar.

För de kommunanställda cheferna ska detta vara en obligatorisk del av arbetet. De ska få tydliga riktlinjer kring etiska förhållningssätt, lyhördhet, människointresse, respekt och syftet med det hela. En chef som inte förstår poängen med middagssamtalet kanske inte är någon bra samtalspartner. Arbetsförmedlingen kan få i uppgift att matcha långtidsarbetslösa med passande chefer. Poängen är inte nödvändigtvis att chefen ska anställa den arbetslöse. mer att båda två ska få möjlighet att utvidga sina referensramar och nätverk.

Kommunen kan sedan utmana chefer i det lokala näringslivet att också gå med i middagsprojektet. Även landstingens och statens chefer borde kunna gå med.

Är du rädd för ditt eget barn?

Detta ska bli mitt första politiska blogginlägg. Jag blev inspirerad efter att ha hört den här låten från 70-talet med Nationalteatern:

Vi är barn av vår tid
vi är barn av vår tid
är du rädd för ditt eget barn?
lilla mamma!
Våra tidsfördriv
våra tidsfördriv
är att slå pensionärer på käften!
Eller hur?
Lilla mamma.

Vaktbolagen kommer snart
då blir det en jävla fart
dom har betalt för att jaga ungar!
gården är stängd för länge sen
snuten jagar tonårsgäng
natten är så hård
för betongens kungar!

Vi är barn av vår tid
vi är barn av vår tid
är du rädd för ditt eget barn?
lilla mamma!

Jag sitter som ersättare i Farsta stadsdelsnämnd. På det senaste mötet var närpolischefen på besök och berättade om sitt arbete. Det framkom att människor fortfarande känner rädsla när ungdomar samlas i gäng i Farsta centrum. Av den anledningen går polisen dit. När polisen kommer brukar ungdomarna spontant gå därifrån. Problemet är löst. Eller?

Människors rädslor är inte alltid synonymt med faror. Bara för att ett gäng ungdomar som samlas i centrum skrämmer vissa äldre personer med mer makt över samhällets resurser betyder inte det att de har rätt att skrämma bort ungdomarna. Alla har samma rätt till våra offentliga miljöer. Att ställa en polis bredvid ungdomsgänget ger signaler till ungdomarna att de upplevs som ett hot och att samhället förväntar sig att de ska begå brottsliga handlingar. Det är en oerhörd kränkning för de individer som har valt att umgås med varandra på en central plats i samhället.

Dessutom tenderar det att bli en självuppfyllande profetia. Människor tenderar att leva upp till andra människors förväntningar. Om samhället i form av polismakten förväntar sig att du inte är en del av samhället utan ett hot mot samhället, då är inte steget särskilt långt för dig att faktiskt leva upp till den bilden.

Tänk dig själv att du ska sätta dig på en picknick med dina vänner i Rålambshovsparken. Plötsligt dyker det upp en polis som står där bredvid och kollar vad du har för dig. Skulle du inte tycka att det var kränkande och gå därifrån? Det skulle i alla fall jag.

Är ungdomar som samlas i Djursholms centrum också en anledning till rädsla? Eller vuxna som samlas för en picknick i Sommarstockholm? Varför ses inte detta som ett hot som kräver polisövervakning? Jag tror jag har svaret. Människor är rädda för det som är obekant. Och ungdomar i Farsta är något obekant. För de som har makt att bestämma över polisens resurser. Därför diskrimineras dessa ungdomar på ett sätt som aldrig skulle vara OK om det gällde någon annan minoritet som exempelvis en etnisk grupp. Men ungdomar är det fortfarande OK att diskriminera. Deras röst i samhället är svag och ungdomstiden är övergående. Därför kan de som på 70-talet upprördes av Nationalteaterns låt i dag glömma bort dess innehåll och bete sig likadant som deras föräldrar gjorde. Diskriminera nya generationer förortsungdomar som inte har röst nog att säga ifrån.

Är du rädd för ditt eget barn? Svaret är säkert nej. Du känner ju ditt eget barn och vet att hon eller han inte är farlig. Vi är inte rädd för våra egna barn utan för andras ungar. Dom vi inte känner. Därför är den enda långsiktiga lösningen på problemet med rädsla för ungdomsgäng i centrum ökade kontakter mellan generationer. Din dotter och hennes kompisar är du inte rädd för. Eller killen som du känner igen från innebandyklubben. Du vet ju att han är schysst. Utan fungerande arenor för möten mellan generationer i lokalsamhället får vi ett samhälle fyllt av rädslor och motsättningar mellan människor.

Detta är såklart lättare sagt än gjort. Människor är inte av naturen benägna att interagera med grupper som inte liknar dem själva. Men så länge samhället tillhandahåller kortsiktigt enkla lösningar i form av poliser så tvingas aldrig människor till att möta det okända.