Beskatta inte de miljövänliga alternativen

Jag äger andelar i ett vindkraftverk via Telge Energi. Läste på senaste elfakturan att 59% av elkostnaden utgjordes av skatter. Borde inte de skatterna betalas av de som använder icke-förnybara energikällor istället?

Kommunalt riskkapital är alternativet till vinster i välfärden.

Det här med vinster i välfärden är en komplicerad historia. På min utbildning i hälsoekonomi på Karolinska Institutet har vi lärt oss att förr var det var lättare för ideella organisationer som t ex kyrkan att samla ihop kapital för att driva sociala verksamheter. Sen förstärktes den offentliga sektorn med skattemedel och då minskade viljan för privatpersoner och företag att donera kapital till ideella verksamheter. I dag är det därför väldit svårt för idébaserade organisationer utan vinstintresse att driva skolor och sjukvård, eftersom de inte har kapital nog att starta upp verksamheten. De som klarar av detta är istället riskkapitalbolagen, men de vill ha avkastning på sitt investerade kapital. För att få fler ideella aktörer med andra mål än vinst måste man lösa kapitalfrågan och även frågan om riskhantering. Att driva mindre enheter innebär en stor ekonomisk osäkerhet med varierande och osäkra intäkter och kostnader. Vi måste hitta en lösning där kommunen kan vara "bank" till ideella verksamheter om vi tycker att de tillför mer än kommunens egna verksamheter. I teatervärlden har vi ju fria teatergrupper som funkar lite så. De får pengar från det offentliga för att driva verksamheter som tänker nytt och fritt, för att man tror att det behövs fler sätt att driva teater än de som kommunen själv kan åstadkomma.

Ska man behöva begå brott för att få bra vård?

Jag har just spenderat fyra veckors sjuksköterskepraktik inom psykiatri sydväst. I dag slutade praktiktiden med ett besök på rättspsyk, där många schizofrena hamnar ifall de begår brott under sin sjukdomstid. Sjuksköterskan berättade stolt att de inte hade bråttom. Vårdtiden var i snitt fem-sex år. Under den tiden fick de intagna möjlighet att slussas ut i samhället i sin egen takt. Alla har sitt eget rum och tillgång till såväl läkare som kurator, psykolog och sjuksköterska.

Fint så. Samhället är rädd för sjuka brottslingar och man satsar resurser på att de ska bli friska. Men varför vill man inte att de som inte begår brott ska få chans att må bra?

I den psykiatriska slutenvården ser det helt annorlunda ut. Här blir man intagen i några veckor på en avdelning som har 150% överbeläggning. Här får flera svårt psykotiska patienter dela på ett enkelrum och personalen har inte tid till annat än medicinering och förvaring av patienterna. Efter några veckor blir patienterna utkastade i en verklighet de inte alls är mogna för. Ofta arbetslösa, bostadslösa, och utan anhöriga eller annat socialt nätverk. Landstinget drar ned på förebyggande vård som tex sociala mötesplatser. Den jourverksamhet som finns prioriterar att besöka de patienter som vill ta livet av sig i stället för att skapa förutsättningar för människor att inte vilja ta livet av sig.

Samtidigt som Karolinska sjukhuset stoltserar med att ligga i framkant vad gäller teknikutveckling och operationskonst inom den somatiska vården ligger psykpatienterna i överfulla salar utan någon som helst rehabilitering. Vilka signaler sänder detta? Är det finare att ha cancer än schizofreni? För att schizofreni i högre grad drabbar människor i samhällets bottenskikt? För att samhällets makthavare och den breda massan väljare har större risk att drabbas av cancer än av schizofreni?

Vad hände med jämlikheten i vården?

Annaklaras recept för ett mer jämlikt samhälle

I dag har jag funderat på det här med makt. Vi har ett fundamentalt problem i vårt samhälle. Och det är att det är vattentäta skott mellan människor med mycket inflytande över sitt eget och andras liv, och människor med mindre sådant inflytande. Folk gillar att umgås med personer som liknar dem själva. För människor med jobb, pengar och inflytande över samhället är detta inte något problem. Men för de som saknar ovanstående resurser blir det problematiskt. De får svårt att skaffa sig jobb, de upplever att det inte är lönt att engagera sig i samhället - bilda sig en uppfattning, formulera åsikter och dela dem med andra. Lösa samhällsproblem och ta ansvar, både i det stora och det lilla. Om ingen lyssnar tjänar det ju ändå inte någonting till. Den som inte är delaktig i samhällslivet tenderar att osynliggöras och så blir det verklighet av människornas upplevelser. Till slut blir det enda tillgängliga sättet att synas och höras att ta till våld. Då får vi sådana kravaller som vi redan sett, bland annat i Storbritanien och Frankrike. Klyftan mellan de som har makt och de som inte har det ökar ytterligare.

Nu till mitt recept:

Alla chefer anställda i en kommun (t ex Stockholm) får i uppgift att en gång i månaden under ett halvårs tid äta middag med en långtidsarbetslös person. Under dessa middagar ska de båda lära känna varandra på lika villkor. Båda två ska vara lyhörda och intressera sig för varandras bakgrund och erfarenheter. Förhoppningsvis kan de bådas nätverk utvidgas. Och nätverk är som bekant den främsta vägen till arbete. En chef är förhoppningsvis en person som är tillsatt för att den är bra på att se, uppmärksamma och lyssna på medarbetare. Och chefer har ofta stora nätverk i det svenska samhället och makt att anställa människor. Kanske kan chefen när den lärt känna sin middagskamrat tipsa om andra människor som kan vara intresserade av att lära känna/anställa personen.

Efter ett halvår får chefen en ny middagskamrat. Den långtidsarbetslöse kan fortsätta äta middag med en ny chef om han eller hon så önskar.

För de kommunanställda cheferna ska detta vara en obligatorisk del av arbetet. De ska få tydliga riktlinjer kring etiska förhållningssätt, lyhördhet, människointresse, respekt och syftet med det hela. En chef som inte förstår poängen med middagssamtalet kanske inte är någon bra samtalspartner. Arbetsförmedlingen kan få i uppgift att matcha långtidsarbetslösa med passande chefer. Poängen är inte nödvändigtvis att chefen ska anställa den arbetslöse. mer att båda två ska få möjlighet att utvidga sina referensramar och nätverk.

Kommunen kan sedan utmana chefer i det lokala näringslivet att också gå med i middagsprojektet. Även landstingens och statens chefer borde kunna gå med.

Är du rädd för ditt eget barn?

Detta ska bli mitt första politiska blogginlägg. Jag blev inspirerad efter att ha hört den här låten från 70-talet med Nationalteatern:

Vi är barn av vår tid
vi är barn av vår tid
är du rädd för ditt eget barn?
lilla mamma!
Våra tidsfördriv
våra tidsfördriv
är att slå pensionärer på käften!
Eller hur?
Lilla mamma.

Vaktbolagen kommer snart
då blir det en jävla fart
dom har betalt för att jaga ungar!
gården är stängd för länge sen
snuten jagar tonårsgäng
natten är så hård
för betongens kungar!

Vi är barn av vår tid
vi är barn av vår tid
är du rädd för ditt eget barn?
lilla mamma!

Jag sitter som ersättare i Farsta stadsdelsnämnd. På det senaste mötet var närpolischefen på besök och berättade om sitt arbete. Det framkom att människor fortfarande känner rädsla när ungdomar samlas i gäng i Farsta centrum. Av den anledningen går polisen dit. När polisen kommer brukar ungdomarna spontant gå därifrån. Problemet är löst. Eller?

Människors rädslor är inte alltid synonymt med faror. Bara för att ett gäng ungdomar som samlas i centrum skrämmer vissa äldre personer med mer makt över samhällets resurser betyder inte det att de har rätt att skrämma bort ungdomarna. Alla har samma rätt till våra offentliga miljöer. Att ställa en polis bredvid ungdomsgänget ger signaler till ungdomarna att de upplevs som ett hot och att samhället förväntar sig att de ska begå brottsliga handlingar. Det är en oerhörd kränkning för de individer som har valt att umgås med varandra på en central plats i samhället.

Dessutom tenderar det att bli en självuppfyllande profetia. Människor tenderar att leva upp till andra människors förväntningar. Om samhället i form av polismakten förväntar sig att du inte är en del av samhället utan ett hot mot samhället, då är inte steget särskilt långt för dig att faktiskt leva upp till den bilden.

Tänk dig själv att du ska sätta dig på en picknick med dina vänner i Rålambshovsparken. Plötsligt dyker det upp en polis som står där bredvid och kollar vad du har för dig. Skulle du inte tycka att det var kränkande och gå därifrån? Det skulle i alla fall jag.

Är ungdomar som samlas i Djursholms centrum också en anledning till rädsla? Eller vuxna som samlas för en picknick i Sommarstockholm? Varför ses inte detta som ett hot som kräver polisövervakning? Jag tror jag har svaret. Människor är rädda för det som är obekant. Och ungdomar i Farsta är något obekant. För de som har makt att bestämma över polisens resurser. Därför diskrimineras dessa ungdomar på ett sätt som aldrig skulle vara OK om det gällde någon annan minoritet som exempelvis en etnisk grupp. Men ungdomar är det fortfarande OK att diskriminera. Deras röst i samhället är svag och ungdomstiden är övergående. Därför kan de som på 70-talet upprördes av Nationalteaterns låt i dag glömma bort dess innehåll och bete sig likadant som deras föräldrar gjorde. Diskriminera nya generationer förortsungdomar som inte har röst nog att säga ifrån.

Är du rädd för ditt eget barn? Svaret är säkert nej. Du känner ju ditt eget barn och vet att hon eller han inte är farlig. Vi är inte rädd för våra egna barn utan för andras ungar. Dom vi inte känner. Därför är den enda långsiktiga lösningen på problemet med rädsla för ungdomsgäng i centrum ökade kontakter mellan generationer. Din dotter och hennes kompisar är du inte rädd för. Eller killen som du känner igen från innebandyklubben. Du vet ju att han är schysst. Utan fungerande arenor för möten mellan generationer i lokalsamhället får vi ett samhälle fyllt av rädslor och motsättningar mellan människor.

Detta är såklart lättare sagt än gjort. Människor är inte av naturen benägna att interagera med grupper som inte liknar dem själva. Men så länge samhället tillhandahåller kortsiktigt enkla lösningar i form av poliser så tvingas aldrig människor till att möta det okända.

Civil olydnad?

Någon har klottrat "Här bor en skatte-sm parasit" på trottoaren utanför mitt hus... Fattar inte vad det betyder eller vem som skulle kunna skriva nåt sånt.

Teori 1: Skatteverket har börjat med gerillamarknadsföring. Om detta inte hjälper kommer de anlita ryska maffian för att driva in skatten.

Teori 2: Nån från Ung Vänster tycker att alla som har trädgård med swimmingpool borde betala extra skatt för den. Särskilt varma dagar.

Teori 3: MUF har börjat med gerillamarknadsföring. De är stolta över att människor som bor i hus med trädgård och swimmingpool inte betalar extra skatt längre. Människor i bostadsrätter har vunnit skatte-sm!

Teori 4: Någon är bitter efter en skilsmässa och vill outa den f.d. makens skumma affärer

Teori 5: Fältbiologerna har börjat studera ringmärkning av mänskliga parasiter

Teori 6: Nån var full och hade en sprayburk i handen. Kom inte på nåt smartare att skriva.

Teori 7: Gänget som nattbadade illegalt i poolen häromnatten för att sedan bli utslängda an min granne, kommer hit för att ta hämd.

Teori 8: En av mina grannar har kontakter i den undre världen. Ett kriminellt MC-gäng vill genom hot försöka få honom att inte tjalla.

om vänskap

Jag är nybliven Facebook-addict. Har hittat min bästa vän från dagis som jag inte hört från sedan sjuårsåldern! Önskar av hela mitt hjärta att vi bara kunde fortsätta där vi slutade för 19 år sedan. Men 19 år är en lång tid och nu är vi som främlingar för varandra...

Det är märkligt med vänskap. Var sak har sin tid. Det som betydde mycket förr kan betyda mindre nu. Eller?

Inkastad i en romantisk komedi

I deg har jag förrättat min 20:e vigsel. Det var den finaste hittills. Ett tag när det kastades risgryn mot mig och brudparet och en man sjöng to really love a woman till gitarr i solskenet på folketshustrappan i Älvsjö, så kändes det som att jag var med i en film. Det var liksom som om verklighetens ljudspår stängdes av för ett ögonblick och filmmusiken tog över i någon slags drömsk fantasivärld. Jag befann mig mitt i slutscenen av en amerikansk romcom-rulle där livet var glansigt, lyckligt och fantastiskt, alla var glada, vackra och harmoniska, risgrynen flög och solen sken. Eftertexterna skulle just till att börja rulla, när jag kom tillbaka till verkligheten igen, kände hur vinden blåste kallt, och började promenera hemåt, bort från den vackra världen där festen just skulle till att fortsätta med god middag, kärleksfulla tal, söta små barn och allmän lycka och välgång.

Då tänkte jag att det är ett vackert jobb jag fått, och att livet borde innehålla fler romcom-inslag. Eller som brudparets vän sa i sitt högtidstal:

Du ska inte tro det blir lyckligt
ifall inte nån sätter fart
på lyckan och gör lite lyckligt
för då kommer glädjen snart....

Jag gör så att blommorna blommar
Jag gör hela kohagen grön
Och nu så har sommaren kommit
för jag har just tagit bort snön

deklarationsdags

I går fick jag hem min skattedeklaration i brevlådan. På den stod det att jag hade haft 10 arbetsgivare förra året.
Är jag onormal???

Här är dom:
ABF Stockholm
Rikskonserter
Riksteatern
Teater i Haga
Amatörteaterns Riksförbund
Föreningen Dans
Stockholms Stadsteater
Stockholms Kommun
Domstolsverket
Stockholms filmfestival

Med så många arbetsgivare hoppas jag att dom accepterar att jag drar av min dator på skatten. Man kan ju knappast begära att en enskild arbetsgivare ska betala för den...

Vigselfabriken

I dag har jag debuterat som vigselförrättare! 17 vigslar på två timmar. Vi snackar löpande band. Det var himla roligt och lite nervöst... Fast jag tror att brudparen var ännu mer nervösa. Det mesta gick som på räls, förutom att jag råkade säga fel efternamn på ett av brudparen. Pinsamt! De kommenterade det en massa efteråt, men var vid gott mod. Och jättemånga brudpar hade problem med att sätta på varandra ringarna. Tänk på det om ni ska gifta er, skaffa ringar som inte är för trånga. Man ska ju kunna växa lite i dom med åren också...

En grej som var lite knasig var att jag skulle uttala frasen "besinna ert ansvar mot kommande släkten" till ett heteropar som var 70 år gamla, men inte till ett homopar i trettioårsåldern. Känns ju troligare att två bögar i trettioårsåldern skaffar barn än att två 70-åringar gör det...