Annaklaras recept för ett mer jämlikt samhälle

I dag har jag funderat på det här med makt. Vi har ett fundamentalt problem i vårt samhälle. Och det är att det är vattentäta skott mellan människor med mycket inflytande över sitt eget och andras liv, och människor med mindre sådant inflytande. Folk gillar att umgås med personer som liknar dem själva. För människor med jobb, pengar och inflytande över samhället är detta inte något problem. Men för de som saknar ovanstående resurser blir det problematiskt. De får svårt att skaffa sig jobb, de upplever att det inte är lönt att engagera sig i samhället - bilda sig en uppfattning, formulera åsikter och dela dem med andra. Lösa samhällsproblem och ta ansvar, både i det stora och det lilla. Om ingen lyssnar tjänar det ju ändå inte någonting till. Den som inte är delaktig i samhällslivet tenderar att osynliggöras och så blir det verklighet av människornas upplevelser. Till slut blir det enda tillgängliga sättet att synas och höras att ta till våld. Då får vi sådana kravaller som vi redan sett, bland annat i Storbritanien och Frankrike. Klyftan mellan de som har makt och de som inte har det ökar ytterligare.

Nu till mitt recept:

Alla chefer anställda i en kommun (t ex Stockholm) får i uppgift att en gång i månaden under ett halvårs tid äta middag med en långtidsarbetslös person. Under dessa middagar ska de båda lära känna varandra på lika villkor. Båda två ska vara lyhörda och intressera sig för varandras bakgrund och erfarenheter. Förhoppningsvis kan de bådas nätverk utvidgas. Och nätverk är som bekant den främsta vägen till arbete. En chef är förhoppningsvis en person som är tillsatt för att den är bra på att se, uppmärksamma och lyssna på medarbetare. Och chefer har ofta stora nätverk i det svenska samhället och makt att anställa människor. Kanske kan chefen när den lärt känna sin middagskamrat tipsa om andra människor som kan vara intresserade av att lära känna/anställa personen.

Efter ett halvår får chefen en ny middagskamrat. Den långtidsarbetslöse kan fortsätta äta middag med en ny chef om han eller hon så önskar.

För de kommunanställda cheferna ska detta vara en obligatorisk del av arbetet. De ska få tydliga riktlinjer kring etiska förhållningssätt, lyhördhet, människointresse, respekt och syftet med det hela. En chef som inte förstår poängen med middagssamtalet kanske inte är någon bra samtalspartner. Arbetsförmedlingen kan få i uppgift att matcha långtidsarbetslösa med passande chefer. Poängen är inte nödvändigtvis att chefen ska anställa den arbetslöse. mer att båda två ska få möjlighet att utvidga sina referensramar och nätverk.

Kommunen kan sedan utmana chefer i det lokala näringslivet att också gå med i middagsprojektet. Även landstingens och statens chefer borde kunna gå med.

Är du rädd för ditt eget barn?

Detta ska bli mitt första politiska blogginlägg. Jag blev inspirerad efter att ha hört den här låten från 70-talet med Nationalteatern:

Vi är barn av vår tid
vi är barn av vår tid
är du rädd för ditt eget barn?
lilla mamma!
Våra tidsfördriv
våra tidsfördriv
är att slå pensionärer på käften!
Eller hur?
Lilla mamma.

Vaktbolagen kommer snart
då blir det en jävla fart
dom har betalt för att jaga ungar!
gården är stängd för länge sen
snuten jagar tonårsgäng
natten är så hård
för betongens kungar!

Vi är barn av vår tid
vi är barn av vår tid
är du rädd för ditt eget barn?
lilla mamma!

Jag sitter som ersättare i Farsta stadsdelsnämnd. På det senaste mötet var närpolischefen på besök och berättade om sitt arbete. Det framkom att människor fortfarande känner rädsla när ungdomar samlas i gäng i Farsta centrum. Av den anledningen går polisen dit. När polisen kommer brukar ungdomarna spontant gå därifrån. Problemet är löst. Eller?

Människors rädslor är inte alltid synonymt med faror. Bara för att ett gäng ungdomar som samlas i centrum skrämmer vissa äldre personer med mer makt över samhällets resurser betyder inte det att de har rätt att skrämma bort ungdomarna. Alla har samma rätt till våra offentliga miljöer. Att ställa en polis bredvid ungdomsgänget ger signaler till ungdomarna att de upplevs som ett hot och att samhället förväntar sig att de ska begå brottsliga handlingar. Det är en oerhörd kränkning för de individer som har valt att umgås med varandra på en central plats i samhället.

Dessutom tenderar det att bli en självuppfyllande profetia. Människor tenderar att leva upp till andra människors förväntningar. Om samhället i form av polismakten förväntar sig att du inte är en del av samhället utan ett hot mot samhället, då är inte steget särskilt långt för dig att faktiskt leva upp till den bilden.

Tänk dig själv att du ska sätta dig på en picknick med dina vänner i Rålambshovsparken. Plötsligt dyker det upp en polis som står där bredvid och kollar vad du har för dig. Skulle du inte tycka att det var kränkande och gå därifrån? Det skulle i alla fall jag.

Är ungdomar som samlas i Djursholms centrum också en anledning till rädsla? Eller vuxna som samlas för en picknick i Sommarstockholm? Varför ses inte detta som ett hot som kräver polisövervakning? Jag tror jag har svaret. Människor är rädda för det som är obekant. Och ungdomar i Farsta är något obekant. För de som har makt att bestämma över polisens resurser. Därför diskrimineras dessa ungdomar på ett sätt som aldrig skulle vara OK om det gällde någon annan minoritet som exempelvis en etnisk grupp. Men ungdomar är det fortfarande OK att diskriminera. Deras röst i samhället är svag och ungdomstiden är övergående. Därför kan de som på 70-talet upprördes av Nationalteaterns låt i dag glömma bort dess innehåll och bete sig likadant som deras föräldrar gjorde. Diskriminera nya generationer förortsungdomar som inte har röst nog att säga ifrån.

Är du rädd för ditt eget barn? Svaret är säkert nej. Du känner ju ditt eget barn och vet att hon eller han inte är farlig. Vi är inte rädd för våra egna barn utan för andras ungar. Dom vi inte känner. Därför är den enda långsiktiga lösningen på problemet med rädsla för ungdomsgäng i centrum ökade kontakter mellan generationer. Din dotter och hennes kompisar är du inte rädd för. Eller killen som du känner igen från innebandyklubben. Du vet ju att han är schysst. Utan fungerande arenor för möten mellan generationer i lokalsamhället får vi ett samhälle fyllt av rädslor och motsättningar mellan människor.

Detta är såklart lättare sagt än gjort. Människor är inte av naturen benägna att interagera med grupper som inte liknar dem själva. Men så länge samhället tillhandahåller kortsiktigt enkla lösningar i form av poliser så tvingas aldrig människor till att möta det okända.

Civil olydnad?

Någon har klottrat "Här bor en skatte-sm parasit" på trottoaren utanför mitt hus... Fattar inte vad det betyder eller vem som skulle kunna skriva nåt sånt.

Teori 1: Skatteverket har börjat med gerillamarknadsföring. Om detta inte hjälper kommer de anlita ryska maffian för att driva in skatten.

Teori 2: Nån från Ung Vänster tycker att alla som har trädgård med swimmingpool borde betala extra skatt för den. Särskilt varma dagar.

Teori 3: MUF har börjat med gerillamarknadsföring. De är stolta över att människor som bor i hus med trädgård och swimmingpool inte betalar extra skatt längre. Människor i bostadsrätter har vunnit skatte-sm!

Teori 4: Någon är bitter efter en skilsmässa och vill outa den f.d. makens skumma affärer

Teori 5: Fältbiologerna har börjat studera ringmärkning av mänskliga parasiter

Teori 6: Nån var full och hade en sprayburk i handen. Kom inte på nåt smartare att skriva.

Teori 7: Gänget som nattbadade illegalt i poolen häromnatten för att sedan bli utslängda an min granne, kommer hit för att ta hämd.

Teori 8: En av mina grannar har kontakter i den undre världen. Ett kriminellt MC-gäng vill genom hot försöka få honom att inte tjalla.

om vänskap

Jag är nybliven Facebook-addict. Har hittat min bästa vän från dagis som jag inte hört från sedan sjuårsåldern! Önskar av hela mitt hjärta att vi bara kunde fortsätta där vi slutade för 19 år sedan. Men 19 år är en lång tid och nu är vi som främlingar för varandra...

Det är märkligt med vänskap. Var sak har sin tid. Det som betydde mycket förr kan betyda mindre nu. Eller?

Inkastad i en romantisk komedi

I deg har jag förrättat min 20:e vigsel. Det var den finaste hittills. Ett tag när det kastades risgryn mot mig och brudparet och en man sjöng to really love a woman till gitarr i solskenet på folketshustrappan i Älvsjö, så kändes det som att jag var med i en film. Det var liksom som om verklighetens ljudspår stängdes av för ett ögonblick och filmmusiken tog över i någon slags drömsk fantasivärld. Jag befann mig mitt i slutscenen av en amerikansk romcom-rulle där livet var glansigt, lyckligt och fantastiskt, alla var glada, vackra och harmoniska, risgrynen flög och solen sken. Eftertexterna skulle just till att börja rulla, när jag kom tillbaka till verkligheten igen, kände hur vinden blåste kallt, och började promenera hemåt, bort från den vackra världen där festen just skulle till att fortsätta med god middag, kärleksfulla tal, söta små barn och allmän lycka och välgång.

Då tänkte jag att det är ett vackert jobb jag fått, och att livet borde innehålla fler romcom-inslag. Eller som brudparets vän sa i sitt högtidstal:

Du ska inte tro det blir lyckligt
ifall inte nån sätter fart
på lyckan och gör lite lyckligt
för då kommer glädjen snart....

Jag gör så att blommorna blommar
Jag gör hela kohagen grön
Och nu så har sommaren kommit
för jag har just tagit bort snön

deklarationsdags

I går fick jag hem min skattedeklaration i brevlådan. På den stod det att jag hade haft 10 arbetsgivare förra året.
Är jag onormal???

Här är dom:
ABF Stockholm
Rikskonserter
Riksteatern
Teater i Haga
Amatörteaterns Riksförbund
Föreningen Dans
Stockholms Stadsteater
Stockholms Kommun
Domstolsverket
Stockholms filmfestival

Med så många arbetsgivare hoppas jag att dom accepterar att jag drar av min dator på skatten. Man kan ju knappast begära att en enskild arbetsgivare ska betala för den...

Vigselfabriken

I dag har jag debuterat som vigselförrättare! 17 vigslar på två timmar. Vi snackar löpande band. Det var himla roligt och lite nervöst... Fast jag tror att brudparen var ännu mer nervösa. Det mesta gick som på räls, förutom att jag råkade säga fel efternamn på ett av brudparen. Pinsamt! De kommenterade det en massa efteråt, men var vid gott mod. Och jättemånga brudpar hade problem med att sätta på varandra ringarna. Tänk på det om ni ska gifta er, skaffa ringar som inte är för trånga. Man ska ju kunna växa lite i dom med åren också...

En grej som var lite knasig var att jag skulle uttala frasen "besinna ert ansvar mot kommande släkten" till ett heteropar som var 70 år gamla, men inte till ett homopar i trettioårsåldern. Känns ju troligare att två bögar i trettioårsåldern skaffar barn än att två 70-åringar gör det...

vuxenpoäng

ABF började ge mig tjänstepension i går. Är inte det lite vuxenpoäng?? Rikskuponger ska jag också få. Samt friskvårdsbidrag. Chefen börjar snacka lite om fast anställning också. Så jag kan bli en av dom som kallar sig ABF:are. Som alla andra tanter på ABF som jobbat där i trettio år... Och jag som i hemlighet har sökt till DI. Förrädare. Ska på intervju där i mars.

Bengt Göransson är ett geni!

Sista arbetsdagen för året. ABF-personalen firade med bubbel och salta pinnar. Jag hade ett långt och spännande samtal med världens finaste gubbe: Bengt Göransson. (f.d. kulturminister och numera pensionerad hustomte på ABF-huset.) Han är sjukt intelligent och går omkring och bär på en välfylld skattkista av smarta tankar om kulturpolitik, anekdoter och en sjuhelvetes massa erfarenhet. Ett genuint intresse och kärlek till kultur och politik har han också. Han berättade om hur han nu ska hjälpa vietnam få en schysst kulturpolitik. Sån vill jag också bli när jag blir gammal!

Juldagen. Jag gillar julen. Familj och släkt blev glad över mina julklappar. Det är kul.