Att importera sjuksköterskor från utlandet är som att sno godis från din lillasyster när ditt eget är slut

Som vi hört så många gånger förut råder det brist på sjuksköterskor i Sverige. Filippa Reinfeldt och Tobias Billström skriver i dagens DN debatt att de vill lösa detta problem genom att göra det enklare för utländska sjuksköterskor att få legitimation i Sverige. Den lösningen på sjuksköterskebristen kan liknas vid ett barn som inte accepterar att lördagsgodiset har tagit slut, och därför börja sno godis från sin lillasyster.

De allra flesta länder i världen har problem med brist på arbetskraft inom sjukvården. I många länder ser det betydligt värre ut än i Sverige. Sverige är ett av de rikaste länderna i världen, vi har råd att utbilda vår egen arbetskraft. Vi ska rimligtvis inte behöva dränera fattigare länder på utbildad arbetskraft bara för att vi har underdimensionerat antalet utbildningsplatser och skapat dåliga arbetsvillkor för sjuksköterskor.

Enligt WHO:s statistik finns exempelvis 24% av världens sjukdomsbörda i afrikanska länder söder om Sahara. Men bara 3% av sjukvårdensmedarbetare och bara 1% av dess resurser finns att tillgå där. Filippa Reinfeldt vill med sin politik spä på ojämlikheten ytterligare.

Eftersom det är ett stort globalt problem att rikare länder lockar arbetskraft från låginkomstländer har världshälsoorganisationen WHO upprättat en etisk kod för hur länder bör uppföra sig när utländsk arbetskraft rekryteras. Denna etiska kod förväntas alla FN:s medlemsländer följa. I koden står bland annat att det är varje lands skyldighet att utbilda och behålla en sjukvårdsarbetskraft stor nog att täcka det egna landets behov. Denna etiska kod vill Filippa Reinfeldt och Tobias Billström bryta. Hellre än att betala för utbildningsplatser och goda arbetsvillkor förordar de den enkla vägen - att locka hit arbetskraft från länder med lägre krav på lön och arbetsförhållanden.

Visst ska vi se till att de personer som väljer att ta sig till Sverige för att arbeta i sjukvården, eller för den delen, flyr från krig och förtryck och bara råkar hamna här, visst ska vi se till att deras kompetens utnyttjas på ett bra sätt. Men inte genom att sänka kraven för auktorisation.

Det finns en anledning till att det tar många år att få legitimation som utländsk sjuksköterska. Språket och människokännedomen är sjuksköterskans viktigaste arbetsredskap. Det räcker inte med att veta hur man sätter ett dropp eller sköter en dialysmaskin. Som sjuksköterska måste du förstå det samhälle du verkar i, de språkliga koder och känslouttryck som människor kommunicerar med just här. Precis som en försvarsadvokat måste känna till det nya landets lagar, praxis och språk, måste sjuksköterskan såväl som andra medarbetare inom sjukvården känna till många landsspecifika riktlinjer, arbetssätt och kulturella koder. Att det tar i genomsnitt 4,8 år att få sin legitimation för utomeuropeiska sjuksköterskor beror kanske på att det är den tid som krävs för att ta till sig allt detta. Det måste få ta den tid det tar. Naturligtvis ska vi snabba upp processen genom att erbjuda kvalitativ SFI-undervisning och utbildningar för personer med utländsk legitimation. Men detta kan aldrig bli lösningen på sjuksköterskebristen.

Vad är då lösningen? Många hävdar att orsaken till sjuksköterskebristen är de dåliga arbetsvillkoren. Att många sjuksköterskor väljer att lämna den stressiga underbetalda svenska sjukvården för att åka till Norge i stället. Men är det verkligen sant? Statistiken talar emot. Enligt Socialstyrelsens färskaste siffror (från 2011) var bara 3,7 procent av alla sjuksköterskor med svensk legitimation bosatta utomlands.

En annan vanlig föreställning är att sjuksköterskorna väljer att söka sig till andra yrken. Men enligt socialstyrelsen har bara fem procent av de legitimerade sjuksköterskorna arbeten som inte är relaterade till sjuksköterskeprofessionen.

Så om vi skulle lyckas locka hem hem varenda kotte med en svensk sjuksköterskeutbildning från utlandet, och dessutom lyckas locka tillbaka varenda en som sadlat om till andra yrken så kan vi öka antalet yrkesverksamma sjuksköterskor med 12 procent. Men då ska varenda grundskollärare och ekonomikonsult (2,2% av sjuksköterskorna jobbar faktiskt i dessa två yrken) tycka att det är roligare att hänga dropp, och varenda en som lämnat Sverige för USA eller Thailand måste tycka att det är trevligare att bo i Sverige. Och det är inte rimligt att tro.

Lösningen är snarare att:
1: Utbilda fler sjuksköterskor och
2: Se till att behovet av fler sjuksköterskor minskar.

För att utbilda fler sjuksköterskor krävs också att fler människor vill gå utbildningen. Ett skräckexempel är lärarutbildningen. Så få söker till lärarutbildningen att studenter tas in som inte själva uppnått godkända betyg i skolan.  Hur ska dessa blivande lärare kunna lära ut, när de inte själva har kunskaper? Och hur ska blivande sjuksköterskor kunna bedöma riskerna med läkemedel och snabbt handlägga akuta sjukdomsfall om de inte har gedigna kunskaper i medicin och omvårdnad? Själv hade jag toppbetyg i gymnasiet, men det var ändå en stor utmaning att lära mig allt som krävdes för att bli sjuksköterska. God disciplin, studieteknik, analytiskförmåga, stark motivation och ”läshuvud” var en nödvändighet. För att fåtillräckligt kvalificerade sjuksköterskor till sjukvården krävs det därför att ett visst urval kan ske i antagningsprocessen.

Om människor även i fortsättningen ska vilja söka sig till sjuksköterskeutbildningen krävs bättre arbetsmiljö och högre löner. Det är en sanning som få ifrågasätter. Jag själv arbetar för tillfället på ett sommarbantat Karolinska Universitetssjukhuset. Den stress och de arbetsvillkor som jag och mina kollegor utsätts för kan ingen människa rimligtvis klara av i längden.

Att ge alla sjuksköterskor verksamma i hälso- och sjukvården 5000 kr mer i månaden skulle kosta sex miljarder kronor (plus pensionskostnader). Det motsvarar ca 52 kronor i månaden per invånare. Var och en får avgöra om det är en rimlig begäran.

Men en strategi som talas betydligt mindre om är att minska behovet av fler sjuksköterskor. Fler undersköterskor och effektivare arbetssätt är en underskattad lösning. Många arbetsuppgifter som en del sjuksköterskor utför i dag kräver faktiskt inte tre års högskoleutbildning. Lägga tabletter i plastkoppar till exempel. Eller att servera mat till patienter. Med förändrade arbetssätt kan man även minska stressen för de som jobbar.

Jag ska försöka ge ett exempel från min egen vardag på Det Stora Universitetssjukhuset:

Varje inloggning i datorn och journalsystemet tar ca 3 minuter. Denna inloggningsprocedur måste ske varje gång jag lämnar datorn för att utföra en arbetsuppgift, kanske ca fem gånger per timme. 3*5= 15 minuter = 25 procent av arbetstiden. Det är vad Landstinget betalar för en god informationssäkerhet. En lösning på problemet kunde vara att förse alla medarbetare med varsin läsplatta att stoppa i fickan. Den skulle alltid kunna vara inloggad, den skulle enkelt kunna följa med in till patienten, och med ett väl anpassat journalsystem skulle arbetet kunna bli betydligt lättare att överblicka och organisera. Stressenskulle minska, systemsäkerheten öka och patienterna skulle få en bättre behandling.

Det sjukhus där jag jobbar arbetar med en organisationsutvecklingsmodell som kallas ”LEAN management”. Det innebär i korthet bland annat att man försöker skära bort allt som är onödigt. Som typ att vänta på att datorn loggar in. Det gör att allt är betydligt mer välorganiserat än på min tidigare arbetsplats i Norrbottens läns landsting. Menfortfarande spenderar jag orimligt mycket tid på att försöka jaga rätt på något läkemedel eller material som saknas på avdelningen, leta efter kollegor som har försvunnit in i något rum, eller bara få ordning på och prioritera bland all viktig information om de sju patienter som jag för tillfället tar hand om. Alla dessa saker bidrar till ökad stress och minskad tid till patienterna. Och det fina är att det går att lösa betydligt enklare och billigare än att rekrytera fler sjuksköterskor.

En annan sak är variationen. Det går aldrig att förutsäga hur mycket det ska bli att göra varje dag. Patienterna har olika och oförutsägbara behov. Plötsligt får någon andningsbesvär, och då är det någon annan som inte hinner få sin smärtlindring i tid. Genom att sortera upp patienterna så att de har så lika behov som möjligt på varje liten enhet, kan man minska variationen och därmed bättre anpassa behovet av mänskliga resurser.En person kanske kan ta hand om två svårt sjuka, medan en annan kanske kan ta hand om tio med lindrigare besvär.

Så, skippa Filippa och rösta in mig i Landstinget i stället, så kanske vi tillsammans kan ordna upp saker och ting.

Nattrafik på pendeln och lokalbanor

Min sambo Jani och jag pratar ibland om att flytta från Gubbängen. Ett krav från Jani är att vår bostad ska ligga i närheten av en Tunnelbanestation. Pendeltåg och lokalbanor fungerar visserligen dagtid, men efter midnatt är det kört när man inte har bil. Man kan således aldrig komma hem sent från festen eller bli kvar ute på stan efter en konsert eller teaterbesök.

Att behöva gå tidigt från festen kanske är ett lyxproblem, men allt fler arbetar på natten. Timmar spenderade på nattbussen gör att deras fritid krymper avsevärt. Låginkomsttagare som inte har råd att bo i centrala delarna av Stockholmsregionen drabbas hårdare än höginkomsttagare.

Jag tror att nattrafik på pendeltåget och alla lokalbanor (typ roslagsbanan och lidingöbanan) skulle lösa flera problem samtidigt. Dels skulle det underlätta livet för nattarbetande förortsbor. Dels skulle det göra många bostadsområden på pendeltågslinjen mer attraktiva för människor som tänker som Jani. I dagens situation med stor bostadsbrist är det väldigt viktigt med goda kommunikationer till mindre tättbebyggda områden. Där finns potential för många nya bostäder. Bostäder som blir mer attraktiva om det går att ta sig dit dygnet runt.